Stångbettet är ett mindre mångsidigt bett än tränsbettet. Det klarar inte av att lösa många av de uppgifter som tränsbettet klarar. Därför måste man utbilda hästen så att andra hjälper löser de uppgifterna i stället för bettet, innan man går över på stång.
Stångbettet, framför allt det oledade med fasta skänklar, är ett dåligt redskap för att böja hästen. Därför måste man kunna korrigera böjningen bakifrån när man rider på stångbett. Sitsen ger signalen åt hästen att böja och kan även höja kvaliteten på böjningen genom att att styra bakbenen. Skänkeln kan aktivera bakbenet ytterligare, eller hålla dem i position, och på så vis höja kvaliteten på böjningen baktill.
Stångbettet länger ut överlinjen genom att tippa nacken framåt - neråt. Däremot tippar den nosen neråt - bakåt. Därför är det viktigt att hästen är etablerad i att söka sig framåt - neråt med nosen innan man på allvar börjar rida på stångbettet. Först då kan man ha full nytta av att länga ut hästens överlinje med stångbettet. Man börjar längningen av överlinjen genom att ge en signal i stångtygeln. När man ger eftergiften så söker sig hästen framåt - neråt för att fånga upp bettet, och längningen av överlinjen blir så mycket bättre.
Stångbettet verkar på nacken och talar om för hästen att den ska sänka huvudet. Därför är det väsentligt att hästen kan ridas framåt - uppåt för sitsen innan man går över till stången. När hästen strävar framåt - uppåt blir stångens uppgift att länga överlinjen så att underlinjen får mer frihet att korta sig. Då får hästen mer bogfrihet, och bättre frihet att gripa framåt maximalt med sina bakben.
När hästen är maximalt samlad är överlinjen som längst. Det är därför det är så viktigt att hästen från början lärs att hela tiden sträva efter att sträcka ut sin överlinje genom att söka sig framåt - neråt. Det vi upplever som det minst samlade är kanske den viktigaste förberedelsen för det mesta samlade. Där läggs grunden för att i den maximala samlingen ge hästen den frihet den behöver för att utföra rörelserna med briljans.
