|
Hästens samlande och tränsbettets förträfflighet »
När hästen är skolad så att den förstår att ett ensidigt direkt tygeltag betyder att den ska böja sig, det vill säga dra ihop sin innersida och sträcka ut sin utsida, kan man börja arbeta på hästens samling. Den känsla av en oerhörd mjukhet som man får av en ärlig eftergift i hästens nacke när man ställer den är viktig att bära med sig i minnet här!
Gränsen för hästens förmåga att samla sig är lika med gränsen för hur mycket man kan korta tyglarna utan att bli av med den mjukheten. Gränsen för hästens förmåga att samla sig är lika med hur mycket man kan driva hästen in i handen utan att tappa den mjukheten. För att flytta gränsen kan man behöva offra mjukheten. Men ju mer man offrar, desto större blir risken för att något går snett. Här är framåt - neråt ett ypperligt diagnosinstrument. Ju villigare och mjukare hästen söker sig framåt - neråt, desto mindre risk att man ställt till med dumheter.
När vi kommer så långt i arbetet att vi börjar arbeta i gränslandet för hästens mjukhet blir tränsbettet ett nyttigt instrument att använda. Till skillnad från sidepullen och ridkapsonen kan vi med tränsbettet komma åt två nyckelpunkter för hästens lösgörande, nämligen tungan och underkäke. Rörelse i tungan löser upp spänning i underkäken, avslappning i käken triggar eftergift i nacken som i sin tur påverkar hela ryggraden. Med det delade tränsbettet kan man bearbeta sidorna olika mycket. En viktig sak är också att tränsbettet inte har någon utväxling. Signalen från hästen blir lika tydlig och nyanserad som signalen till hästen. Med stångbettet försvagas däremot signalen från hästen.
Tränsbettet har sina avigsidor. Men är hästen nacke skolad och hästen i huvudsak arbetas med eftergift i nacken med mjuk tygelkontakt ska ett väl tillpassat delat tränsbett inte behöva vara till besvär för hästen. Man kan ta i lite mer i ena tygeln om man behöver ge en kraftigare signal, det ställer inte till med skada. Det är när man tar i med båda tyglarna som tränsbettet nyps, går upp i gommen et c. Ska man använda båda tyglarna utan att göra illa hästen så måste hästen vara eftergiven!
Tränsbettet är det som ärligast och obönhörligast talar om för ryttaren vad som inte fungerar. För orutinerade hästar/ryttare är den kommunikationskanalen lite lättare att använda än den mellan sits och ryggmuskler. Tränsbettet är ett precisionsinstrument - eftersom det saknar utväxling och är delat kan vi ge mycket mer nyanserade signaler till hästen. Tränsbettet ger hästen mod att kommunicera tillbaka. Med tränsbett vågar hästen säga till, att från en diskret ökning av kontakten med bettet till att köra upp huvudet i vädret i ilska. Innan man går över till stång bör man ha etablerat den andra kommunikationskanalen. Även sedan man gått över till att mer och mer rida på stång bör man periodvis använda tränsbettet som diagnostiskt instrument.
| 