|
Nackens skolning »
Ridkonsten grundar sig i huvudsak på signaler som är väldigt lätta för hästen att förstå, och som till stor del bygger på naturliga reflexer och reaktioner. När vi befinner oss i ett läge där vår tyngdpunkt är i balans med hästens tyngdpunkt, kan vi lätt få den att följa vikten och därigenom styra den. Genom att positionera bäcken, axlar och huvud som vi vill att hästen ska placera dem kan vi få den att böja sig, räta ut sig, göra skolor eller piruetter. När hästen är samlad och kommer upp och möter sätet med sina ryggmuskler kan vi påverka stegets längd, takt och energi genom att ange dem med sätet och få hästen att följa. Vi kan också flytta den med tygeln och skänkeln. De flesta hästar kräver dock en hel del skolning för att förstå bettet på rätt sätt.
Utbildningen kan delas in i två delar - skolningen av nacken och skolningen av underkäken. Skolningen av nacken kan med fördel genomföras med sidepull eller ridkapson. Här lärs hästen att först ställa i nacken ensidigt. Detta görs med fördel först från marken. När den behärskar det kan man försiktigt rakrikta hästen och be om lika mycket eftergift i båda sidorna samtidigt. Observera att detta är svårt - låt hästen gå i en lång form!
Redan från första början i denna skolning är det av högsta betydelse att få hästen att runda sig framåt - neråt. Observera att det är nosen som ska söka sig i riktning framåt - neråt. Det räcker inte att pannan söker sig framåt - neråt, för det ger inte den frihet vid ganascherna som hästen behöver för att lättare kunna böja och komma till eftergift.
Vid denna skolning är det intressanta att hästen sträcker sig framåt - neråt. Det kan mycket väl sägas vara ett facit på att hästens eftergift var ärlig och gick genom hela kroppen. Signalgivningen består av att man frågar efter eftergift i nacken med bettet. Får man eftergift av hästen ska den genast följas av en eftergift i tygeln. Ge eftergiften långsamt för att locka hästen att sträcka sig fram mot bettet. De första gångerna hästen gör rätt ska den få en generös eftergift. När den visar tecken på att ha förstått ger man den så mycket eftergift att den får sträcka sig framåt - neråt, men inte så mycket att man tappar eftergiften i nacken.
Om hästen inte svarar med eftergift ska man ändå ge en ny eftergift innan man ger en ny och starkare signal. Eftergiften stimulerar hästen att mjukna. Har man mycket svårt att få hästen till eftergift bör man kontrollera sin sits, sadelns passform, hästens fysiska status et c. Var inte orolig om hästen förböjer sig i början, koncentrera dig bara på den enda signal du ger hästen och den enda reaktion som är intressant, nämligen den ärliga eftergiften i nacken.
Tecken på att eftergiften är ärlig: Inner höft kommer fram. Hästen slutar att tränga inåt med bogen. Hästen går ut på en lite större volt och börjar spåra. Hästens båda kroppshalvor känns jämnhöga. Muskulaturen på halsen på insidan börjar spela vackert. Utrymmet bakom ganaschen blir bättre. Hästen blir mjuk och lätt i handen. Hästen söker sig fram mot bettet på utsidan. Halsen blir längre och överlinjen blir vackert välvd.
När hästen visar tecken på att vilja sträcka sig fram mot bettet på utsidan är det viktigt att också ge den frihet att sträcka ut sin insida. Gränsen för hur mycket insidan får sträcka sig ligger strax innan den upphör att vara insida! Ett mycket bra knep för att få hästen att böja till den svåra sidan är att böja den åt det lätta hållet, låta den sträcka ut insidan, och mjukt låta den gamla insidan övergå till att bli ny utsida genom att ge lite mer tygel.
| 