|
Om bett och munnar »
Bett har alltid fascinerat hästmänniskor, och det finns så många varianter att man skulle kunna byta bett varje dag i ett år utan att ha provat alla. Varför det då? Jo, för hos många hästmänniskor finns drömmen om att hitta nyckeln till hästens mun som ska förvandla hästen till drömhästen. Andra tycker att ett tjockt delat tränsbett är det enda man behöver och klarar man sig inte med det så är man en dålig ryttare. Några är mest intresserade av att hitta en bra broms, och andra tänker inte så mycket på saken utan gör som alla andra och följer rådande trender.
Det finns inga magiska bett som löser alla problem. Bettet är bara en av många faktorer som måste stämma för att hästen ska fungera. Först och främst måste hästen vara frisk. Inte minst i sin mun, som bör kontrolleras av hästtandläkare eller veterinär minst en gång om året. Det är också bra om hästägaren själv kan lära sig att kontrollera hästens mun. Hästen måste också ha en sadel som passar bra - den ska placera ryttaren i en lodrät sits ovanför tyngdpunkten och den ska fördela vikten så att hästens rygg kan jobba. Och i sadeln en ryttare i balans med huvudet på skaft och mjuka händer. Först när de kraven är uppfyllda börjar bettet bli intressant.
Det finns inget universalbett som passar alla hästar i alla situationer. Olika hästar har olika förutsättningar - munnens anatomi kan variera, vissa hästar ogillar tryck på vissa delar av munnen. Somliga har oroliga munnar, andra behöver stimuleras. En god grundregel kan vara att försöka hitta det mildast möjliga bettet som hästen trivs på att ha som vardagsbett. Sen är det mindre intressant hur tjockt det är, vilket material det är gjort av och hur många leder det har. Låt hästen välja!
Ett skarpare bett kan vara motiverat i vissa situationer. Främst tänker jag då på hästar som blir väldigt starka av ren entusiasm inför sin uppgift, t ex under terrängritt eller hoppning. Där är det en ren säkerhetsfråga att kunna reglera hästen så att man inte kommer fel och råkar ut för en olycka. Man måste dock tänka sig för noga när man har ett skarpt bett i munnen så att hästen inte knäpper av i nacken. Då fungerar inte ridningen, och då kommer inte bettet att ge den effekt som avses när det verkligen behövs. Sträva efter att åtminstone få markarbetet på ridbanan att fungera på ett milt tränsbett och spara det skarpa till de situationer där det verkligen behövs. Och välj gärna som skarpt alternativ ett bett som kan användas med två tyglar, så att du kan reglera skärpan efter situationen.
Ett bett måste tillpassas med hänsyn till hästens anatomi. Alla hästar är olika. Det viktigaste är att mundelens form passar hästen.
Bettet får inte vara tjockare än att hästen kan hålla sin mun stängd. En självklarhet kan det tyckas, men många hästar går med för tjocka bett - ofta i kombination med hårt spända nosgrimmor för att inte gapa. "Standardtjockleken" på bett är 20-23 mm. Min åsikt är att 12-15 mm är en bättre tjocklek för större delen av hästpopulationen. Men kan man ha tjockare bett på sin häst utan obehag så är det givetvis ingen nackdel. Hästar som inte är så väl vadderade över lanerna kan behöva ett tjockare eller lättare bett.
Tungan är en annan faktor som styr valet av bett. Främst då stångbett. En grov tunga måste beredas plats med hjälp av en ordentlig tungfrihet. Ett problem där är att hästar med stora tungor ofta har det i kombination med låga gommar. Då får man försöka föredela trycket så mycket som möjligt, t ex med en "mullen mouth" mundel.
En faktor som kan orsaka smärta på hästen är om bettet går i gommen. Det vanligaste är att detta händer med tvådelade bett. Det problemet löser man genom att byta till ett tredelat bett, ett kortare tvådelat bett, eller ett tvådelat med kraftigt böjda mundelar.
Varje generation har försökt att uppfinna det perfekta bettet, som genom ett under trollar bort alla krav på kunskap hos ryttaren och förvandlar hästen till en pegas. Bettsmeder i hela världen har under millennier kommit med tusentals varianter på bett, den ena mer fantasifull än den andra. De flesta rent brutala - från renässansens stångbett med taggar till 2000-talets pessoabett med cykelkedja. Ingen har lyckats. Ett fåtal bettyper har överlevt genom seklerna, med ett fåtal variationer för att passa olika hästars anatomi. Fundera på om det inte kan vara så att det ligger något i att vissa bettyper har stått sig så länge.
När du ser reklam för eller artiklar om ett nytt och fantastiskt bett som ska lösa alla dina problem, fråga dig då vem som är avsändaren av informationen. Vem har betalat för utgivningen av bettboken du läser, som verkar så seriös? Vissa utländska tidskrifter har inga skrupler mot att låta annonsörerna styra det redaktionella innehållet. Sponsrade ryttare kan säga vad som helst.
Slutligen: Oavsett om man nu har provat ut ett bett efter konstens alla regler så är det inte säkert att hästen trivs på det. De kanske är känsligare på någon tryckpunkt än på någon annan, man har missat någon liten detalj. Ibland är ett bett som man inte trodde skulle fungera alls just det som hästen vill ha. Ett exempel: Efter att min häst skadade sig i tungan provade jag alla tänkbara bett som kunde tänkas avlasta tungan. Till slut provade jag av någon anledning hans gamla tredelade bett - ett bett som jag inte ens tänkt tanken att rida på eftersom det borde lägga tryck precis på skadan. Men det var det bettet han ville ha. Med de andra betten hade han antingen varit kärv i munnen eller knäppt av i nacken och gapat. Med det här var han mjuk och fin och gick med munnen stängd och tuggade.
| 