Att bygga en adlig identitet

Lucy Worsley är överintendent på Historic Royal Palaces. Min första kontakt med henne var genom boken If Walls Could Talk – An Intimate History of the Home, där hon skriver sovrummets, badrummets, vardagsrummets och kökets historia. Det är en lättsam men initierat skriven bok som är trevlig läsning för den som vill fördjupa sina kunskaper om vardagslivets historia.

När jag upptäckte att hon även hade skrivit en bok om William Cavendish, hertigen av Newcastle, blev jag förstås väldigt nyfiken. Newcastle räknas ju till ridkonstens fäder, och var uppskattad och läst i Sverige under 1700-talet. Den första ridläran som trycktes på svenska var en kraftigt omarbetad och förkortad version av hans bok.  Cavalier – A Tale of Chivalry, Passion and Great Houses handlar dock inte så mycket om hästar och ridkonst, utan snarare om Newcastles lyxkonsumtion och identitetsbygge, med fokus på hushåll och husbyggen.

Boken bygger på Worsleys doktorsavhandling, men efter redaktörens önskemål har hon lagt upp den som en serie kapitel som beskriver en bestämd dag i hertigens liv, inte bara ur Newcastles perspektiv utan även för andra medlemmar ur hushållet. Greppet fungerar inte helt och hållet, Worsley har så mycket kunskap hon vill dela med sig och utvikningarna blir emellanåt så långa att läsaren tappar bort sig. Å andra sidan är det just de många dimensionerna i berättelsen som är bokens styrka. Worsleys kunskapsfält spänner från de ikonografiska finesserna i paradvåningarnas dekor till kökspigornas arbetsvillkor, och ambitionen att försöka presentera detta som en helhet är lovvärd. Boken är försedd med notapparat.

Worsley ägnar ett par sidor åt den dagliga verksamheten i Newcastles stall och manege och belyser såväl hertigens bildningsresa som hans undervisningsverksamhet, men fokus ligger inte i så hög grad på hästarna. Till skillnad mot många andra som skrivit om Newcastle är Worsley dock inte ryttare i grunden.  Härom veckan kunde man dock se henne prova på ”1600-talets ridkonst” i brittisk tv, i programmet Lucy Worsleys Reins of Power: The Art of Horse Dancing. Jag har inte hunnit se programmet än, men återkommer med en rapport så småningom!

Gästspel i Sesamgrottan

magasin

 

Fram till för ungefär en månad sedan trodde jag att hösten skulle spenderas i någon sorts grå arbetslöshet och hade börjat titta ganska noga på annonser för jobb som jag inte ville ha. Men ödet ville annorlunda, och nu tillbringar jag hösten i Sesamgrottan alias Livrustkammarens magasin i Tumba. Livrustkammarens magasin brukade ligga i källaren till ena logårdsflygeln på Stockholms slott. Det var visserligen fullt av atmosfär, men miljön var inte så bra vare sig för föremål eller personal. Helst skulle man bära hjälm för att inte få tegelstenar i skallen, och det var väldigt svårarbetat. Därför fick föremålen flytta till moderna lokaler, och nu i höst ska uppackningen bli färdig. I samband med uppackningen kommer varenda liten pinal att fotograferas, och så småningom kommer allmänheten att kunna se bilderna via den digitala föremålsdatabasen.

För min del medför jobbet att jag kommer att spendera tre timmar om dagen på pendeltåget. Äntligen blir det tid för att läsa alla roliga nya hästböcker som ligger och väntar i hyllan, och kanske även att läsa om några. Jag kommer att presentera dem på bloggen, så håll utkik efter boktips de närmaste månaderna!

Vilken toppenhelg!

2015-05-14 11.42.35

 

Vilken kick det har varit att få visa runt alla hästnördiga besökare på Skokloster i helgen! Över 100 personer gick med på hästvisningarna. Före visningarna körde jag min ”nördometer” där besökarna fick hålla upp en hand för att visa på vilken nivå deras nördighet låg på. De flesta höll händerna så högt de kunde, men även damerna på sista vändan som höll händerna alldeles nära marken höll ut hela vägen genom en jättelång visning i ett råkallt fuktigt slott.

Det blev kära återseende med nördar jag inte träffat på länge, och möten med nördar jag bara träffat på nätet. Folk hade åkt långväga för det här, och jag hoppas att de fick valuta för resan. Självklart fick de ta del av en del av min färskaste forskning om #stallvardag1700 också. Roligt, roligt, roligt!!! Längtar redan till nästa år då jag får göra det igen. Tack alla ni som kom, ni gjorde mig glad och inspirerad och peppad att fortsätta med hästforskningen!

Konsten och verkligheten

Någon av er kanske undrar vad vi museivärdar gör när det är tomt på folk, och svaret är så klart att vi kliver över repen och spanar in allt spännande som finns på andra sidan. Utan att röra något förstås – första grundregeln för god föremålsvård är att undvika att bidra till slitage och nedbrytning genom onödig hantering. Men titta kan man göra. Sist jag jobbade på Skokloster passade jag på att titta extra noga på David Klöcker Ehrenstrahls ryttarporträtt av Karl XI, som konserveras just nu och därför befinner sig på mer tittvänlig höjd än vanligt.

2015-04-04 13.46.49

Jag ville framför allt spana in hästens utrustning. Ehrenstrahl var väldigt noggrann när han målade eller tecknade hästarnas utrustning. Det går till exempel att känna igen en hel del av hästutrustningen från karusellspelet Certamen Equestre 1672 i boken med samma namn.

2015-04-04 13.31.39gåvan

Högra bilden: Livrustkammaren (CC BY-SA)

Jag tyckte att det kunde vara lite kul att jämföra bettet på tavlan med ett bett ur den så kallade ”Franska gåvan”. Målningen är troligen från 1674 och föremålen i gåvan bör ha tillverkats i början av 1670-talet. Jag tror inte att hästen på målningen bär utrustning från gåvan, både bett och huvudlag är enklare i utförandet.  Däremot finns det liknande huvudlag i samlingarna, och andra liknande bett. Just det här verkar dock ha en röd sten på bucklan, det kan jag inte påminna mig att jag har sett någonstans.

Målningen i högupplöst version finns i Digitala museets bildsök!

 

 

Stallvardag1700

P1010335

 

Just nu befinner jag mig i något av limbo. Masterutbildningen är över, och jag tävlar för fullt med massor av andra duktiga aspirerande forskare om de få åtråvärda doktorandtjänsterna som finns. I väntan på en sån eller på något annat lämpligt jobb forskar jag på egen hand. Tillåt mig att presentera *trumvirvel* mitt forskningsprojekt, Stallvardag1700!

Egentligen skulle det bara bli ett paper till en konferens, baserat på en pytt i panna av källmaterial som ”blev över” från uppsatsarbetet. Men redan nu känns det som om projektet har vuxit, allt eftersom jag har hittat mer att jobba med. Och jag tycker att det är ett viktigt projekt, för det handlar om något som i stort sett är outforskat – hur vardagen i stallet kan ha sett ut förr, i det här fallet på 1700-talet.

Det mesta av forskningen om ridkonstens historia handlar om ytan. Det finns till exempel en hel del forskning om parader, ryttarporträtt och ridläror. Ridkonsten spelade ju en viktig roll i elitens identitetsskapande. Jag är intresserad av vad som hände bakom kulisserna och vilket jobb som krävdes för att visa upp den där bilden. Jag är nyfiken på hur hästarna sköttes och tränades och vilka som arbetade med det. Det är saker som jag på gott och ont kan relatera till mitt eget arbete i stallet och på ridbanan. Hästmänniska då, hästmänniska nu, samma djur men så olika förutsättningar.

Första steget i projektet blir att presentera ett paper, ”Källor till vardagen i stall och manege – en metodologisk diskussion”, på Sällskapet för 1700-talsstudiers nationella konferens i maj.

Arga lappen

2015-04-15 14.09.24

 

Igår var jag på Landsarkivet i Uppsala och tittade i en kapsel med lite diverse dokument. Där låg bland annat denna lilla pärla, en ”arg lapp” från 1724 skriven av Olof Rudbeck den yngre, med sigill och allt. Lappen, eller rättare sagt anslaget, förbjuder stadens befolkning att vistas i Tegelhagen nedanför Uppsala slott innan gräset blivit slaget. Folk har så väl legat och suttit som ”spasserat” på ängen.  Det äventyrade höskörden, och höet från ängarna runt stan var en åtråvärd resurs bland annat för universitetet där Rudbeck vid detta tillfälle var rektor.

Museologen lämnar sitt vinteride

Ja, nu blev det ju inte dvala på museifronten hela vintern, eftersom jag passade på att gå en masterkurs i föremålsforskning på Uppsala universitet före jul (mycket bra, rekommenderas varmt). Men seminarierum är trots allt inte samma sak som slott, museisalar och föremålsmagasin… Därför var det jättekul att få styra bilen mot Skokloster för utbildningsdagar. Eftersom de inte behövt ta in någon ny personal i år ägnades hela utbildningen åt fördjupning.

2015-03-13 08.34.42

Första dagen hade vi skattjakt. Vi lärde oss att söka efter föremål i föremålsdatabasen, och sedan letade vi upp dem i slottet. Målet är att vi så småningom ska kunna använda databasen för vår egen fortbildning och för att kunna svara på gästernas frågor. Redan idag kan vem som helst söka information om föremålen på internet eftersom stora delar av databasen är öppen. Vi fick också en introduktion i sociala medier, och det var intressant att höra LSH:s proffsiga kommunikatör Emma berätta om hur myndigheten jobbar med det. Coolast denna dag var dock att få prova att skjuta med en flintlåsbössa från sent 1700-tal! Dessutom gav det nyttiga insikter i förutsättningarna för strid med eldvapen under den tidigmoderna perioden.

svartkrut
Foto Lotta Hagström Lindley

Vi besökte också Skoklosters kyrka, en fantastisk kyrka som ursprungligen hörde till ett cistercienserkloster och som nu bland annat rymmer familjen Wrangels gravkor.

2015-03-12 10.41.55

Andra dagen gick vi igenom biblioteket, eller rättare sagt biblioteken – det är ju flera personers bibliotek som finns samlade över nästan en halv våning. Vi fick också höra målerikonservatorn Ann-Cathrin berätta om sitt arbete och om hur man arbetar förebyggande för att hindra nedbrytning av föremålen.

2015-03-12 11.34.52

Sen var det dags att gå ner i butiken och lära sig kassarutiner. Turid och Camilla hade redan bullat upp säsongens sortiment i butiken. Läckert!

2015-03-12 15.54.16

Dagens mest svårslagna programpunkt var dock när Bengt visade oss runt i Brahe-Bielke-rustkammaren. Den är lite annorlunda än Wrangel-rustkammaren som visas på de ordinarie visningarna. Innehållet är brokigare och spänner över en längre tidsperiod. Därför drabbas man av lite mer upptäckarlust när man besöker den. Har man dessutom med sig Bengt, som är en mästare på att berätta om föremålen, så kan man lära sig hur mycket som helst.

2015-03-13 14.32.23

Ridkonstens vänner

De senaste två veckorna har varit en resa för mig. Från 1999 till 2004 höll jag på med akademisk ridkonst. Under ett par av de åren drömde jag om att bli riddare av den akademiska ridkonsten. Det var en så trevlig idé – att i stället för att tävla rida ett prov utifrån sin hästs förutsättningar, och då få komma med i ett hästigt sällskap som ordnade gemensamma aktiviteter. Precis den sortens mål man behöver om man är en ambitiös ryttare men sitter på en fjording och alltså har svårt att hävda sig på tävlingsbanorna. Dock var det mycket både i den akademiska ridkonsten och riddarskapet som skavde. Och det var inte bara jag som kände så. Det har varit oerhört värdefullt att läsa Christina Drangels blogg om sin resa i den akademiska ridkonsten.

Christina beskriver bland annat den gemenskap vi hade på de där AR-kurserna, och alla roliga saker vi gjorde. Några av oss som var med på kurserna och studiebesöken ville ha mer, och vi ville ha med folk som inte höll på med AR också. Många av oss var också aktiva i ett diskussionsforum på Bukefalos, och ville hitta ett sätt att träffas på riktigt. Därför bildades Ridkonstens vänner. Vi lyckades mycket riktigt träffas ett par gånger – på Johannesberg, i Västergötland och på Gotland. Vi red tillsammans, vi hade demos där folk visade upp vad de kunde, vi tittade på ridfilmer, bläddrade i varandras böcker, provade varandras utrustning. Vi åt, drack, pratade och fnissade. Sen hände det saker i livet hos oss som varit mest drivande och de stora projekten rann ut i sanden.

Nätverket finns dock kvar på Facebook, och till min stora förvåning och glädje växer det trots att det inte händer jättemycket på sidan. Och vi är några som är rätt sugna på att dra igång något och börjar hitta tiden och energin att göra det. Jag hoppas att vi lyckas, för jag tror att Ridkonstens vänner behövs. Ridkonstens vänner är nämligen en plattform som bygger på:

– Utbyte. Det har alltid varit ett uttalat mål att föra diskussioner som går över gränserna för olika inriktningar inom ridkonsten. Ambitionen är att alla ska vinna på att berikas av varandras kunskap.

– Platt struktur. Vi vill undvika hierarkier för att fler ska få en röst i diskussionerna. Därför har inget fått ta betalt för att undervisa eller tala på träffarna. Vi vill i så liten utsträckning som möjligt utse vissa till ”tränare” och andra till ”elever”.  Av samma anledning är annonspolicyn väldigt strikt på Facebook-forumet. Vi vill ha en diskussion mellan vänner, inte mellan säljare och köpare.

– Låga kostnader. Det kostar ofta mycket pengar att vara med på kurser. Ridkonstens vänners aktiviteter ska ge så mycket kunskap som möjligt till en så låg kostnad som möjligt.

Med det här blogginlägget har jag velat förklara varför Ridkonstens vänner finns och vilken ideologi som ligger bakom, så ni vet vilka vi är när vi tar klivet ut ur dimman igen. Förhoppningsvis snart!