Eko från kolonin

2015-11-04 11.22.25

Vem sätter klistermärken på ett trumskinn? På ett av Livrustkammarens föremål? Varför hade den gått som ilgods, utan att vara väl förpackad? Jag var ju bara tvungen att kolla i databasen. Där stod det att trumman hade förts till Sverige från S:t Barthelemy av Kungliga finansdepartementet 1878, samma år som Sverige överlät kolonin till Frankrike.  Där fick jag svar på min fråga. Trumman hade inte musealiserats när den skickades, och då var det kanske inte så noga med emballage och etiketter. Men oj, så många nya frågor den väckte. Vem spelade på den sist, och vem lyssnade?

Ehrenstrahls älg

2015-10-29 09.05.14

Plötsligt låg den där – älgen. Vi hade packat upp en massa kronhjortshorn och andra jakttroféer för att försöka eliminera en X-factor i magasinsuppackningen, nämligen hur mycket plats som skulle gå åt för denna åbäkiga föremålsgrupp. Det var inte en föremålsgrupp som kittlade vår fantasi nämnvärt, och vi var mest intresserade av att bli klara med uppgiften. Men så dök älgen upp. En älg med en kul berättelse bakom sig.

I somras var jag på Strömsholms slott, där många av David Klöcker Ehrenstrahls målningar hänger. Ehrenstrahl målade många djur på Karl XI:s uppdrag, bland annat en älg.  Originalet är borta, men det finns ett par kopior, förutom den på Strömsholm även en på Nordiska museet.

NM.0259576

Foto: Bertil Wreting/Nordiska museet, CC BY-NC-ND

Det finns som sagt en berättelse bakom den här tavlan, som kan vara en skröna. Det sägs att när Ehrenstrahl fick uppdraget att måla älgen, var hornkronan det enda han fick som förlaga. Ehrenstrahl som kom från Tyskland hade aldrig sett en älg, utan utgick ifrån hornen och en gammal häst. Karl XI blev missnöjd med resultatet, och skickade konstnären till Kungsör där han hade en älgpark, med order om att inte återvända förrän han hade lärt sig hur en älg såg ut.

Älgen är inte det enda av de djur Ehrenstrahl målade där förlagan finns bevarad. Han målade även en ovanlig albinoekorre, som Karl XI fick 1696. Den ekorren fick sedemera Carl von Linné till sin naturaliesamling, och nu finns den på Evolutionsmuseet i Uppsala.

ekorre

Foto: Erik Corneliusson/Nationalmuseum, CC BY SA

 

Housekeeping

2015-10-16 08.04.30(Dimma, inte damm…)

Förra veckan jobbade jag på Skokloster ett par dagar. Slottet städas vår och höst, och jag skulle hjälpa till. Det kändes ganska läskigt och jag trodde att jag skulle känna mig som en elefant i en porslinsaffär, men jag tror inte att jag hade sönder något alls (puh!).

Första dagen gick jag igenom två skåp med glas, huvudsakligen från 1600-talet. Flera av glasen var kraftigt drabbade av glassjuka, en kemisk obalans i glasmassan som gör att de i princip förvandlas till pulver efter ett par hundra år.  Jag behövde inte röra dem, utan identifierade dem utifrån foton och lade etiketter bredvid dem så att ingen behöver röra dem i framtiden heller. Några glas var så dåliga att jag tänkte att det kanske hade räckt med en nysning för att de skulle gå sönder. Det kändes konstigt att stänga skåpen och veta att nästa gång dörrarna öppnades kanske något glas skulle vara i spillror, utan att någon rört dem.

Andra dagen var jag med och städade Carl Gustav Wrangels rustkammare. De rummen har jag visat många gånger som guide, och det var en annorlunda upplevelse att gå med borste och dammsugare och stanna upp vid varenda föremål. Det var inte helt lätt att komma åt heller. Hur dammsuger man en fönsternisch som det hänger en tät rad med vassa svärd framför, till exempel? Vissa föremål gav aha-upplevelser. Efter att ha packat upp rustningsdelar i ett par veckor betraktade jag de monterade rustningarna på ett annat sätt. Det var också spännande att flytta föremål. Den grönländska kajaken är till exempel fjäderlätt!

Jag vet inte om jag kommer att jobba med den här typen av arbetsuppgifter igen, men jag är glad att ha provat på. Om jag någon gång får förtroendet att vara med och bygga en permanent utställning kommer jag att tänka på housekeeping-aspekter redan från början. Jag tror att det är nyttigt att prova på många arbetsuppgifter. När jag gjorde lumpen som KB-elev, och skulle lära mig att leda utbilda en pluton, fick vi lära oss nästan alla arbetsuppgifter som fanns på hela kompaniet. Och när jag läste kommunikation och medier hade vi en delkurs i medieproduktion där vi fick göra små produktioner av tidningsannonser, radioinslag och filmer – inte för att kunna jobba med det utan för att i egenskap av beställare ha en hum om hur det gick till.

Jag känner mig privilegierad som får jobba med något som är så roligt, och att jag får chansen att lära mig så mycket. De här månaderna kommer att vara en skola för livet.

 

Att bygga en adlig identitet

Lucy Worsley är överintendent på Historic Royal Palaces. Min första kontakt med henne var genom boken If Walls Could Talk – An Intimate History of the Home, där hon skriver sovrummets, badrummets, vardagsrummets och kökets historia. Det är en lättsam men initierat skriven bok som är trevlig läsning för den som vill fördjupa sina kunskaper om vardagslivets historia.

När jag upptäckte att hon även hade skrivit en bok om William Cavendish, hertigen av Newcastle, blev jag förstås väldigt nyfiken. Newcastle räknas ju till ridkonstens fäder, och var uppskattad och läst i Sverige under 1700-talet. Den första ridläran som trycktes på svenska var en kraftigt omarbetad och förkortad version av hans bok.  Cavalier – A Tale of Chivalry, Passion and Great Houses handlar dock inte så mycket om hästar och ridkonst, utan snarare om Newcastles lyxkonsumtion och identitetsbygge, med fokus på hushåll och husbyggen.

Boken bygger på Worsleys doktorsavhandling, men efter redaktörens önskemål har hon lagt upp den som en serie kapitel som beskriver en bestämd dag i hertigens liv, inte bara ur Newcastles perspektiv utan även för andra medlemmar ur hushållet. Greppet fungerar inte helt och hållet, Worsley har så mycket kunskap hon vill dela med sig och utvikningarna blir emellanåt så långa att läsaren tappar bort sig. Å andra sidan är det just de många dimensionerna i berättelsen som är bokens styrka. Worsleys kunskapsfält spänner från de ikonografiska finesserna i paradvåningarnas dekor till kökspigornas arbetsvillkor, och ambitionen att försöka presentera detta som en helhet är lovvärd. Boken är försedd med notapparat.

Worsley ägnar ett par sidor åt den dagliga verksamheten i Newcastles stall och manege och belyser såväl hertigens bildningsresa som hans undervisningsverksamhet, men fokus ligger inte i så hög grad på hästarna. Till skillnad mot många andra som skrivit om Newcastle är Worsley dock inte ryttare i grunden.  Härom veckan kunde man dock se henne prova på ”1600-talets ridkonst” i brittisk tv, i programmet Lucy Worsleys Reins of Power: The Art of Horse Dancing. Jag har inte hunnit se programmet än, men återkommer med en rapport så småningom!

Gästspel i Sesamgrottan

magasin

 

Fram till för ungefär en månad sedan trodde jag att hösten skulle spenderas i någon sorts grå arbetslöshet och hade börjat titta ganska noga på annonser för jobb som jag inte ville ha. Men ödet ville annorlunda, och nu tillbringar jag hösten i Sesamgrottan alias Livrustkammarens magasin i Tumba. Livrustkammarens magasin brukade ligga i källaren till ena logårdsflygeln på Stockholms slott. Det var visserligen fullt av atmosfär, men miljön var inte så bra vare sig för föremål eller personal. Helst skulle man bära hjälm för att inte få tegelstenar i skallen, och det var väldigt svårarbetat. Därför fick föremålen flytta till moderna lokaler, och nu i höst ska uppackningen bli färdig. I samband med uppackningen kommer varenda liten pinal att fotograferas, och så småningom kommer allmänheten att kunna se bilderna via den digitala föremålsdatabasen.

För min del medför jobbet att jag kommer att spendera tre timmar om dagen på pendeltåget. Äntligen blir det tid för att läsa alla roliga nya hästböcker som ligger och väntar i hyllan, och kanske även att läsa om några. Jag kommer att presentera dem på bloggen, så håll utkik efter boktips de närmaste månaderna!

Vilken toppenhelg!

2015-05-14 11.42.35

 

Vilken kick det har varit att få visa runt alla hästnördiga besökare på Skokloster i helgen! Över 100 personer gick med på hästvisningarna. Före visningarna körde jag min ”nördometer” där besökarna fick hålla upp en hand för att visa på vilken nivå deras nördighet låg på. De flesta höll händerna så högt de kunde, men även damerna på sista vändan som höll händerna alldeles nära marken höll ut hela vägen genom en jättelång visning i ett råkallt fuktigt slott.

Det blev kära återseende med nördar jag inte träffat på länge, och möten med nördar jag bara träffat på nätet. Folk hade åkt långväga för det här, och jag hoppas att de fick valuta för resan. Självklart fick de ta del av en del av min färskaste forskning om #stallvardag1700 också. Roligt, roligt, roligt!!! Längtar redan till nästa år då jag får göra det igen. Tack alla ni som kom, ni gjorde mig glad och inspirerad och peppad att fortsätta med hästforskningen!

Konsten och verkligheten

Någon av er kanske undrar vad vi museivärdar gör när det är tomt på folk, och svaret är så klart att vi kliver över repen och spanar in allt spännande som finns på andra sidan. Utan att röra något förstås – första grundregeln för god föremålsvård är att undvika att bidra till slitage och nedbrytning genom onödig hantering. Men titta kan man göra. Sist jag jobbade på Skokloster passade jag på att titta extra noga på David Klöcker Ehrenstrahls ryttarporträtt av Karl XI, som konserveras just nu och därför befinner sig på mer tittvänlig höjd än vanligt.

2015-04-04 13.46.49

Jag ville framför allt spana in hästens utrustning. Ehrenstrahl var väldigt noggrann när han målade eller tecknade hästarnas utrustning. Det går till exempel att känna igen en hel del av hästutrustningen från karusellspelet Certamen Equestre 1672 i boken med samma namn.

2015-04-04 13.31.39gåvan

Högra bilden: Livrustkammaren (CC BY-SA)

Jag tyckte att det kunde vara lite kul att jämföra bettet på tavlan med ett bett ur den så kallade ”Franska gåvan”. Målningen är troligen från 1674 och föremålen i gåvan bör ha tillverkats i början av 1670-talet. Jag tror inte att hästen på målningen bär utrustning från gåvan, både bett och huvudlag är enklare i utförandet.  Däremot finns det liknande huvudlag i samlingarna, och andra liknande bett. Just det här verkar dock ha en röd sten på bucklan, det kan jag inte påminna mig att jag har sett någonstans.

Målningen i högupplöst version finns i Digitala museets bildsök!

 

 

Stallvardag1700

P1010335

 

Just nu befinner jag mig i något av limbo. Masterutbildningen är över, och jag tävlar för fullt med massor av andra duktiga aspirerande forskare om de få åtråvärda doktorandtjänsterna som finns. I väntan på en sån eller på något annat lämpligt jobb forskar jag på egen hand. Tillåt mig att presentera *trumvirvel* mitt forskningsprojekt, Stallvardag1700!

Egentligen skulle det bara bli ett paper till en konferens, baserat på en pytt i panna av källmaterial som ”blev över” från uppsatsarbetet. Men redan nu känns det som om projektet har vuxit, allt eftersom jag har hittat mer att jobba med. Och jag tycker att det är ett viktigt projekt, för det handlar om något som i stort sett är outforskat – hur vardagen i stallet kan ha sett ut förr, i det här fallet på 1700-talet.

Det mesta av forskningen om ridkonstens historia handlar om ytan. Det finns till exempel en hel del forskning om parader, ryttarporträtt och ridläror. Ridkonsten spelade ju en viktig roll i elitens identitetsskapande. Jag är intresserad av vad som hände bakom kulisserna och vilket jobb som krävdes för att visa upp den där bilden. Jag är nyfiken på hur hästarna sköttes och tränades och vilka som arbetade med det. Det är saker som jag på gott och ont kan relatera till mitt eget arbete i stallet och på ridbanan. Hästmänniska då, hästmänniska nu, samma djur men så olika förutsättningar.

Första steget i projektet blir att presentera ett paper, ”Källor till vardagen i stall och manege – en metodologisk diskussion”, på Sällskapet för 1700-talsstudiers nationella konferens i maj.

Arga lappen

2015-04-15 14.09.24

 

Igår var jag på Landsarkivet i Uppsala och tittade i en kapsel med lite diverse dokument. Där låg bland annat denna lilla pärla, en ”arg lapp” från 1724 skriven av Olof Rudbeck den yngre, med sigill och allt. Lappen, eller rättare sagt anslaget, förbjuder stadens befolkning att vistas i Tegelhagen nedanför Uppsala slott innan gräset blivit slaget. Folk har så väl legat och suttit som ”spasserat” på ängen.  Det äventyrade höskörden, och höet från ängarna runt stan var en åtråvärd resurs bland annat för universitetet där Rudbeck vid detta tillfälle var rektor.