Bättre förr?

”Håller du på med barockridning?”
Frågan, ställd med det artiga och vänliga intresse man visar en nykomling i stallet, fick mig genast att gå i försvarsställning och svara:
”Äuööh, alltså, vi håller väl på med nån sorts dressyr, typ…”
För frågeställaren var det en enkel fråga. För mig var det som att galoppera ut i minerad mark.

När vågen av alternativ till den olympiska ridtraditionen började ta fart vid millennieskiftet blev barockridning snabbt närmast ett skällsord i Sverige. Termen kom att symbolisera ridning där mer eller mindre historiska kostymer stod i förgrunden och ridkvaliteten i bakgrunden – yta framför än innehåll.

Var det inte barockridning vi höll på med, då? Vi som höll på med akademisk ridkonst arbetade till stor del utifrån idéer om ridkonst som bevarats i konst och litteratur, med 1600-talets ryttarlekar och ridövningar som ideal. Ridkonst som var en del av barockkulturen.

Men var det barockridning vi höll på med? Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte, och det är en av de saker som driver mig i min hippologhistoriska forskning. Jag vet mycket mer nu än vad jag gjorde då, när jag började. Jag vet att det fanns ridning som var bra och dålig för hästarna. Jag vet att det fanns människor som såg hästarna som redskap, och människor som såg dem som tänkande och kännande varelser. Jag vet nu att det inte är tiden som är den stora skiljelinjen mellan olika ryttare och stilar.

Hur red folk förr? Kan vi någonsin få tillräckligt med information för att bedöma det? Vi kan ju inte ens enas om vad som är bra eller dålig ridning nu. Jag vet inte om jag rider barockridning, och om jag gör det vet jag inte vems barockridning jag rider, eller om den är dålig eller bra. Jag vet verkligen inte om det var bättre för. Jag vill väldigt gärna veta.