Tid är pengar, och var finns de?

Just nu (eller rättare sagt ganska ofta) är jag lite sotis på alla doktorander som har si sådär halva sin effektiva doktorandtid, det vill säga ungefär två år, på sig att forska om sitt ämne. Som independentforskare är det ju oftast fritiden man lägger – om man har någon.

Min fritid är obefintlig just nu, eftersom jag pluggar. Dels fyller jag ett stort gap i min allmänbildning genom att läsa A-kursen i idéhistoria. På ett sätt kan jag känna att jag borde ha läst det för länge sedan, för det är väldigt allmänbildande. Men det känns också helt rätt att läsa det nu, när jag har arbetat i 1600- och 1700-talsmiljöer och i och med att min hästforskning har en stark idéhistorisk prägel. Kanske kan jag tillgodogöra mig utbildningen bättre när jag har fler frågor att ställa? För att fylla på verktygslådan ännu bättre ska jag även läsa efterantikt latin (bra när man jobbar med Linné) och diskursanalys (bra att applicera på mitt material).

Höstens jobbsökande hade bieffekten att jag hittade nytt källmaterial som jag behöver gå igenom. Jag skulle på en intervju där det ingick att göra ett arbetsprov i transkribering av 1700-talshandskrifter, och när jag satte mig på arkivet med en arkivkapsel för att öva hittade jag ett par okända avskrifter av Leven! Jobbet gick till någon med doktorshatt, men det var ju trevligt att få någon vinning av besväret.  Men det är ju så kluddigt skrivet! Tänk, den som hade en vecka att sitta och transkribera…