Halm är bra ponnymat!

Nu har halva sommaren passerat, och Tristan ligger kvar på samma märke på viktmåttbandet som när han åkte till sitt sommarviste. Han är 20 år nu, en ålder som börjar märkas på ämnesomsättningen, så jag är glad att kunna hålla honom slank trots att han går på gräs ungefär en tredjedel av dygnet. Man vill ju gärna unna sin häst att kunna beta.

För vår del stavas lösningen HALM.  Jag började dra ner på hösilaget så fort den första gröna slöjan av färsk växtlighet började synas i april. I mitten av maj var jag nere på ett kilo hösilage till kvällen och en tuss på morgonen.  Han har hela tiden fått så mycket halm han velat äta – målet har varit att han skulle plocka i sig även de lite grövre och tråkigare stråna, men inte ha renplockat på morgonen. Han har alltså haft att äta dygnet runt.

Nu går han i en gräshage som var betad när han kom, och som har putsas sedan dess. Han står på halmbädd inne. Gräset och halmen och något kilo hö ger tillräckligt med energi för att hålla hullet, men efter ett par veckor började han kännas lite loj och inte riktigt lika bullig om musklerna som vanligt – ett tecken på att proteinhalten i gräset sjunkit. Lite proteinpellets fixar det.

Jag lärde mig att utfodra med halm på allvar när Tristan och jag var i Portugal. I många stall fodrar man med halm och kraftfoder. Jag säger inte att det är bättre än att ha ett grönfoder med rätt näringsvärden – men det funkar. För ponnyer kan det helt klart vara en lösning på det ständiga problemet att låta dem äta sig mätta utan att bli feta. Tack vare halmen kan Tristan få beta fritt när han är ute, och slipper munkorg eller gruspaddock. Det är en av de saker jag kan ge honom som jag vet att han verkligen uppskattar.

Argument att ifrågasätta

I debatten som rör hästar som rids i kort form förekommer vissa argument som jag skulle vilja ifrågasätta. Jag vill börja med att säga att jag mycket väl kan förstå att alla hästar inte bjuder mot bettet i alla lägen, och att man därför kan behöva korta tygeln för att få kontakt med munnen i ett akut läge.

”Hästen är inte stark nog för att komma fram med nosen” Om hästen inte är tillräckligt stark nog för att arbeta med en stark överlinje och söka sig fram mot bettet så är den inte stark nog för klassen. Det ska den ha kännbara poängavdrag för, precis som den får poängavdrag om den inte är stark nog för ökade gångarter. Och arbetet hemma behöver fokuseras på att öva upp den styrka som saknas. Den är viktig för att hålla hästen skadefri.

”Man kan behöva hålla hästen så kort för att få kontroll” Ja, det kanske man kan tycka sig behöva just precis när den brallar eller drar. Men inte 5-10 minuter i sträck i arbetstrav.

”Hästen söker inte kontakt med bettet” Ett argument som förlorar totalt i trovärdighet när stångtygeln samtidigt är hårt sträckt.

”Hästen är spänd och stressad av tävlingssituationen” Då kanske tävlingssituationen ska ses över. Vissa hästar älskar att tävla och visa upp sig. Andra hästar trivs bättre hemma och vänjer sig inte vid tävlandet. De kanske borde få slippa. Det kanske även går att se över formerna för tävlingarna så att de blir mindre stressande? Det känns märkligt att det rycks på axlarna åt att uppvärmningen till en tävling där harmoni, avspändhet och konstnärlighet ska premieras skapar så mycket stress och spänning att ryttarna ser sig tvungna att rida på ett olämpligt sätt.

Bättre förr?

”Håller du på med barockridning?”
Frågan, ställd med det artiga och vänliga intresse man visar en nykomling i stallet, fick mig genast att gå i försvarsställning och svara:
”Äuööh, alltså, vi håller väl på med nån sorts dressyr, typ…”
För frågeställaren var det en enkel fråga. För mig var det som att galoppera ut i minerad mark.

När vågen av alternativ till den olympiska ridtraditionen började ta fart vid millennieskiftet blev barockridning snabbt närmast ett skällsord i Sverige. Termen kom att symbolisera ridning där mer eller mindre historiska kostymer stod i förgrunden och ridkvaliteten i bakgrunden – yta framför än innehåll.

Var det inte barockridning vi höll på med, då? Vi som höll på med akademisk ridkonst arbetade till stor del utifrån idéer om ridkonst som bevarats i konst och litteratur, med 1600-talets ryttarlekar och ridövningar som ideal. Ridkonst som var en del av barockkulturen.

Men var det barockridning vi höll på med? Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte, och det är en av de saker som driver mig i min hippologhistoriska forskning. Jag vet mycket mer nu än vad jag gjorde då, när jag började. Jag vet att det fanns ridning som var bra och dålig för hästarna. Jag vet att det fanns människor som såg hästarna som redskap, och människor som såg dem som tänkande och kännande varelser. Jag vet nu att det inte är tiden som är den stora skiljelinjen mellan olika ryttare och stilar.

Hur red folk förr? Kan vi någonsin få tillräckligt med information för att bedöma det? Vi kan ju inte ens enas om vad som är bra eller dålig ridning nu. Jag vet inte om jag rider barockridning, och om jag gör det vet jag inte vems barockridning jag rider, eller om den är dålig eller bra. Jag vet verkligen inte om det var bättre för. Jag vill väldigt gärna veta.