Det är kul att bli läst!

Ibland undrar jag om det är värt besväret att gneta på med min stundtals ganska nördiga hästforskning, och om någon egentligen är intresserad av vad jag håller på med.

Jag var inne och kollade min statistik på Diva, vetenskapsportalen där man kan ladda ner mina studentuppsatser, och det var riktigt rolig läsning!

Bäst har det gått för magisteruppsatsen i ABM, Den falska nyckeln. Den har 1176 nedladdningar. Näst bäst har det gått för kandidatuppsatsen i litteraturvetenskap med 785 nedladdningar. Men roligast är kanske att mitt jättenördiga masterexamensarbete, som i sanningens namn nog kan upplevas som rätt konstigt, har 424 nedladdningar.

Man sliter ju jättemycket med de här uppsatserna, så det känns verkligen jättekul när det är fler än betygsnämnden, handledaren och opponenten som bryr sig om att läsa. Tusen tack alla ni som laddat ner!

Heureka?

I ungefär 15 år, ända sedan jag blev medveten om att det finns flera sätt att rida dressyr, har jag saknat ett begrepp för den ridning jag vuxit upp med. Ni vet, den ridning som lärs ut på de flesta ridskolorna och som man förväntas tävla i. Det som många kallar ”engelsk ridning” – ett begrepp som sticker i ögonen på mig. ”Engelsk ridning” är, vad jag vet, en amerikansk benämning på ridning som inte är westernridning. Men ur ett europeiskt perspektiv ter benämningen sig märklig, eftersom den ridning som åsyftas har uppkommit  i en alleuropeisk huvudsakligen militär kontext. Det går inte att etikettera den som vare sig engelsk, tysk, fransk eller för den delen svensk. Den är till stor del skapad av en yrkeskår som flitigt reste över nationsgränser för att lära och tjänstgöra, och dess nutida kontext är minst sagt internationell med det världsomfattande nätverk av tävlingsryttare som i princip strävar mot samma mål, det mål som jag skulle vilja använda för att definiera ridningen. Olympiaden.

I stället för ”engelsk ridning” skulle jag känna mig bekväm med att tala om ”olympisk ridning”, eller om man vill precisera det mera, ”den olympiska ryttartraditionen.” Varför då det? Jo:
– Det omfattar de grenar som främst förknippas med inriktningen (hoppning, dressyr, fälttävlan).
– Det syftar på att inriktningens utbildningsstruktur utgår från antagandet att målet är tävling/bedömning (men kräver inte att man tävlar).
– Det stämmer med antagandet att målet för utbildningen är att prestera det som efterfrågas på olympisk nivå (inte att pröva hästen i en brukskontext eller rida skolor ovan mark).
– Detta mål genomsyrar den organisation som omger inriktningen.
– Det är ett tillåtande begrepp som öppnar för en vid tolkning och för en bredd i utförandet.
– Det är inte geografiskt begränsande.
– Eftersom de olympiska grenarna i hög utsträckning utvecklades av officerare får man med kopplingen till den militära ridningen.

Nu ska jag smaka på begreppet ett tag och se om det fortsätter att ligga bra i munnen. Ytterligare en fördel är att det funkar på engelska.

Artikel på gång!

2014-05-15 11.05.30

Nu har min artikel till den publikation som kommer att ges ut som ett resultat av workshopen ”Transnational Relations in the Eighteenth Century” som hölls i Uppsala i våras gått iväg för språkgranskning! Min artikel heter ”Johan Leven Ekelund – Equerry, traveller, writer”.  I artikeln undersöker jag Leven som ett exempel på stallmästaren som kunskapsbärare av praktisk och teoretisk kunskap över såväl geografiska som temporala gränser. Utgivningen sker troligen under första kvartalet 2015.

Tillbaka i Liverpool

2014-11-14 10.25.50

Förra helgen besökte jag Liverpool igen med noden 1700-tal: Sverige i världen, världen i Sverige, som en del av det samarbete vi har med forskningscentret Eighteenth Century Worlds. Den här gången presenterade ingen av oss papers, utan vi var bara där för att nätverka med deras masterstudenter och doktorander och bevista konferensen ”Edward Rushton and Romantic Liverpool”.  Edward Rushton (1756-1814) seglade på Afrika i sin ungdom, och såg då hur illa slavarna behandlades. Han smittades av en ögonsjukdom som gjorde honom blind, och tvingades återvända till Liverpool där han så småningom blev bokhandlare och publicist. Han var en av tidens stora abolitionister, men har varit ganska bortglömd. Konferensen bidrog till att ge en bild av hans stora insats mot slavhandeln, och vi fick även nya perspektiv på i vilken utsträckning slavhandeln påverkade och försörjde Liverpool med omgivningar.

Jag fick också en chans att fördjupa mig i staden Liverpool, genom att läsa om staden och ta långa löprundor längs det gamla hamnområdet med sina delvis uppiffade, delvis förfallna byggnader och anläggningar. Det är en av de städer i England som fortfarande har sår och hål kvar efter blitzen, och där de ekonomiska konsekvenserna av övergången från manuell godshantering i hamnarna till containers med efterföljande arbetslöshet och ekonomisk kris har satt djupa spår.