Kategoriarkiv: Ridkonst

Bättre förr?

”Håller du på med barockridning?”
Frågan, ställd med det artiga och vänliga intresse man visar en nykomling i stallet, fick mig genast att gå i försvarsställning och svara:
”Äuööh, alltså, vi håller väl på med nån sorts dressyr, typ…”
För frågeställaren var det en enkel fråga. För mig var det som att galoppera ut i minerad mark.

När vågen av alternativ till den olympiska ridtraditionen började ta fart vid millennieskiftet blev barockridning snabbt närmast ett skällsord i Sverige. Termen kom att symbolisera ridning där mer eller mindre historiska kostymer stod i förgrunden och ridkvaliteten i bakgrunden – yta framför än innehåll.

Var det inte barockridning vi höll på med, då? Vi som höll på med akademisk ridkonst arbetade till stor del utifrån idéer om ridkonst som bevarats i konst och litteratur, med 1600-talets ryttarlekar och ridövningar som ideal. Ridkonst som var en del av barockkulturen.

Men var det barockridning vi höll på med? Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte, och det är en av de saker som driver mig i min hippologhistoriska forskning. Jag vet mycket mer nu än vad jag gjorde då, när jag började. Jag vet att det fanns ridning som var bra och dålig för hästarna. Jag vet att det fanns människor som såg hästarna som redskap, och människor som såg dem som tänkande och kännande varelser. Jag vet nu att det inte är tiden som är den stora skiljelinjen mellan olika ryttare och stilar.

Hur red folk förr? Kan vi någonsin få tillräckligt med information för att bedöma det? Vi kan ju inte ens enas om vad som är bra eller dålig ridning nu. Jag vet inte om jag rider barockridning, och om jag gör det vet jag inte vems barockridning jag rider, eller om den är dålig eller bra. Jag vet verkligen inte om det var bättre för. Jag vill väldigt gärna veta.

Heureka?

I ungefär 15 år, ända sedan jag blev medveten om att det finns flera sätt att rida dressyr, har jag saknat ett begrepp för den ridning jag vuxit upp med. Ni vet, den ridning som lärs ut på de flesta ridskolorna och som man förväntas tävla i. Det som många kallar ”engelsk ridning” – ett begrepp som sticker i ögonen på mig. ”Engelsk ridning” är, vad jag vet, en amerikansk benämning på ridning som inte är westernridning. Men ur ett europeiskt perspektiv ter benämningen sig märklig, eftersom den ridning som åsyftas har uppkommit  i en alleuropeisk huvudsakligen militär kontext. Det går inte att etikettera den som vare sig engelsk, tysk, fransk eller för den delen svensk. Den är till stor del skapad av en yrkeskår som flitigt reste över nationsgränser för att lära och tjänstgöra, och dess nutida kontext är minst sagt internationell med det världsomfattande nätverk av tävlingsryttare som i princip strävar mot samma mål, det mål som jag skulle vilja använda för att definiera ridningen. Olympiaden.

I stället för ”engelsk ridning” skulle jag känna mig bekväm med att tala om ”olympisk ridning”, eller om man vill precisera det mera, ”den olympiska ryttartraditionen.” Varför då det? Jo:
– Det omfattar de grenar som främst förknippas med inriktningen (hoppning, dressyr, fälttävlan).
– Det syftar på att inriktningens utbildningsstruktur utgår från antagandet att målet är tävling/bedömning (men kräver inte att man tävlar).
– Det stämmer med antagandet att målet för utbildningen är att prestera det som efterfrågas på olympisk nivå (inte att pröva hästen i en brukskontext eller rida skolor ovan mark).
– Detta mål genomsyrar den organisation som omger inriktningen.
– Det är ett tillåtande begrepp som öppnar för en vid tolkning och för en bredd i utförandet.
– Det är inte geografiskt begränsande.
– Eftersom de olympiska grenarna i hög utsträckning utvecklades av officerare får man med kopplingen till den militära ridningen.

Nu ska jag smaka på begreppet ett tag och se om det fortsätter att ligga bra i munnen. Ytterligare en fördel är att det funkar på engelska.

Artikel på gång!

2014-05-15 11.05.30

Nu har min artikel till den publikation som kommer att ges ut som ett resultat av workshopen ”Transnational Relations in the Eighteenth Century” som hölls i Uppsala i våras gått iväg för språkgranskning! Min artikel heter ”Johan Leven Ekelund – Equerry, traveller, writer”.  I artikeln undersöker jag Leven som ett exempel på stallmästaren som kunskapsbärare av praktisk och teoretisk kunskap över såväl geografiska som temporala gränser. Utgivningen sker troligen under första kvartalet 2015.

Hästvisningar på Skokloster

MVC-002F

I Kristi Himmelsfärdshelgen ska jag åter hålla specialvisningar om hästar och ridning på Skoklosters slott. Vi får se vad kollegorna har dukat fram ur gömmorna i år! Dessutom blir det hästar i slottsparken ett par av dagarna. Susanne Cewe och hennes elever miljötränar. De brukar ha någon form av historiskt tema, undrar vad de har hittat på den här gången!