Halm är bra ponnymat!

Nu har halva sommaren passerat, och Tristan ligger kvar på samma märke på viktmåttbandet som när han åkte till sitt sommarviste. Han är 20 år nu, en ålder som börjar märkas på ämnesomsättningen, så jag är glad att kunna hålla honom slank trots att han går på gräs ungefär en tredjedel av dygnet. Man vill ju gärna unna sin häst att kunna beta.

För vår del stavas lösningen HALM.  Jag började dra ner på hösilaget så fort den första gröna slöjan av färsk växtlighet började synas i april. I mitten av maj var jag nere på ett kilo hösilage till kvällen och en tuss på morgonen.  Han har hela tiden fått så mycket halm han velat äta – målet har varit att han skulle plocka i sig även de lite grövre och tråkigare stråna, men inte ha renplockat på morgonen. Han har alltså haft att äta dygnet runt.

Nu går han i en gräshage som var betad när han kom, och som har putsas sedan dess. Han står på halmbädd inne. Gräset och halmen och något kilo hö ger tillräckligt med energi för att hålla hullet, men efter ett par veckor började han kännas lite loj och inte riktigt lika bullig om musklerna som vanligt – ett tecken på att proteinhalten i gräset sjunkit. Lite proteinpellets fixar det.

Jag lärde mig att utfodra med halm på allvar när Tristan och jag var i Portugal. I många stall fodrar man med halm och kraftfoder. Jag säger inte att det är bättre än att ha ett grönfoder med rätt näringsvärden – men det funkar. För ponnyer kan det helt klart vara en lösning på det ständiga problemet att låta dem äta sig mätta utan att bli feta. Tack vare halmen kan Tristan få beta fritt när han är ute, och slipper munkorg eller gruspaddock. Det är en av de saker jag kan ge honom som jag vet att han verkligen uppskattar.

Argument att ifrågasätta

I debatten som rör hästar som rids i kort form förekommer vissa argument som jag skulle vilja ifrågasätta. Jag vill börja med att säga att jag mycket väl kan förstå att alla hästar inte bjuder mot bettet i alla lägen, och att man därför kan behöva korta tygeln för att få kontakt med munnen i ett akut läge.

”Hästen är inte stark nog för att komma fram med nosen” Om hästen inte är tillräckligt stark nog för att arbeta med en stark överlinje och söka sig fram mot bettet så är den inte stark nog för klassen. Det ska den ha kännbara poängavdrag för, precis som den får poängavdrag om den inte är stark nog för ökade gångarter. Och arbetet hemma behöver fokuseras på att öva upp den styrka som saknas. Den är viktig för att hålla hästen skadefri.

”Man kan behöva hålla hästen så kort för att få kontroll” Ja, det kanske man kan tycka sig behöva just precis när den brallar eller drar. Men inte 5-10 minuter i sträck i arbetstrav.

”Hästen söker inte kontakt med bettet” Ett argument som förlorar totalt i trovärdighet när stångtygeln samtidigt är hårt sträckt.

”Hästen är spänd och stressad av tävlingssituationen” Då kanske tävlingssituationen ska ses över. Vissa hästar älskar att tävla och visa upp sig. Andra hästar trivs bättre hemma och vänjer sig inte vid tävlandet. De kanske borde få slippa. Det kanske även går att se över formerna för tävlingarna så att de blir mindre stressande? Det känns märkligt att det rycks på axlarna åt att uppvärmningen till en tävling där harmoni, avspändhet och konstnärlighet ska premieras skapar så mycket stress och spänning att ryttarna ser sig tvungna att rida på ett olämpligt sätt.

Bättre förr?

”Håller du på med barockridning?”
Frågan, ställd med det artiga och vänliga intresse man visar en nykomling i stallet, fick mig genast att gå i försvarsställning och svara:
”Äuööh, alltså, vi håller väl på med nån sorts dressyr, typ…”
För frågeställaren var det en enkel fråga. För mig var det som att galoppera ut i minerad mark.

När vågen av alternativ till den olympiska ridtraditionen började ta fart vid millennieskiftet blev barockridning snabbt närmast ett skällsord i Sverige. Termen kom att symbolisera ridning där mer eller mindre historiska kostymer stod i förgrunden och ridkvaliteten i bakgrunden – yta framför än innehåll.

Var det inte barockridning vi höll på med, då? Vi som höll på med akademisk ridkonst arbetade till stor del utifrån idéer om ridkonst som bevarats i konst och litteratur, med 1600-talets ryttarlekar och ridövningar som ideal. Ridkonst som var en del av barockkulturen.

Men var det barockridning vi höll på med? Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte, och det är en av de saker som driver mig i min hippologhistoriska forskning. Jag vet mycket mer nu än vad jag gjorde då, när jag började. Jag vet att det fanns ridning som var bra och dålig för hästarna. Jag vet att det fanns människor som såg hästarna som redskap, och människor som såg dem som tänkande och kännande varelser. Jag vet nu att det inte är tiden som är den stora skiljelinjen mellan olika ryttare och stilar.

Hur red folk förr? Kan vi någonsin få tillräckligt med information för att bedöma det? Vi kan ju inte ens enas om vad som är bra eller dålig ridning nu. Jag vet inte om jag rider barockridning, och om jag gör det vet jag inte vems barockridning jag rider, eller om den är dålig eller bra. Jag vet verkligen inte om det var bättre för. Jag vill väldigt gärna veta.

Tid är pengar, och var finns de?

Just nu (eller rättare sagt ganska ofta) är jag lite sotis på alla doktorander som har si sådär halva sin effektiva doktorandtid, det vill säga ungefär två år, på sig att forska om sitt ämne. Som independentforskare är det ju oftast fritiden man lägger – om man har någon.

Min fritid är obefintlig just nu, eftersom jag pluggar. Dels fyller jag ett stort gap i min allmänbildning genom att läsa A-kursen i idéhistoria. På ett sätt kan jag känna att jag borde ha läst det för länge sedan, för det är väldigt allmänbildande. Men det känns också helt rätt att läsa det nu, när jag har arbetat i 1600- och 1700-talsmiljöer och i och med att min hästforskning har en stark idéhistorisk prägel. Kanske kan jag tillgodogöra mig utbildningen bättre när jag har fler frågor att ställa? För att fylla på verktygslådan ännu bättre ska jag även läsa efterantikt latin (bra när man jobbar med Linné) och diskursanalys (bra att applicera på mitt material).

Höstens jobbsökande hade bieffekten att jag hittade nytt källmaterial som jag behöver gå igenom. Jag skulle på en intervju där det ingick att göra ett arbetsprov i transkribering av 1700-talshandskrifter, och när jag satte mig på arkivet med en arkivkapsel för att öva hittade jag ett par okända avskrifter av Leven! Jobbet gick till någon med doktorshatt, men det var ju trevligt att få någon vinning av besväret.  Men det är ju så kluddigt skrivet! Tänk, den som hade en vecka att sitta och transkribera…

Equine Cultures in Transition

I höst hålls den första svenska internationella konferensen som fokuserar på hästen inom humaniora och samhällsvetenskap. Equine Cultures in Transition arrangeras av Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola och hålls i Stockholm den 27-29 oktober.

Jag har fått ett abstract antaget, “Read my works, and judge who is right” – A discourse analysis of Academy Equerry Johan Leven Ekelund’s riding manuals. Så nu under semestern blir det till att plugga diskursanalys och återknyta bekantskapen med manuskripten.

Älska digitalisering!

2015-03-12 11.34.58

En av de saker jag älskar med den tid vi liver i nu är att mer och mer spännande litteratur och källmaterial digitaliseras och blir tillgängligt var som helst där det finns en dator och internetuppkoppling. Jag har lagt till en ny sida här som du hittar under fliken ”Digital library”. Där kommer jag att lägga länkar till gammal hästlitteratur och nyare referenslitteratur som finns fritt tillgänglig online. Ladda ner, läs och lär!

Hästboken – alltid i ropet

2013-11-23 09.45.14
Nan Inger Östman som avled härom året skrev fantastiska hästböcker som tog ungdomar på allvar.

Jag vet inte om jag tycker att hästboksgenren någonsin har varit bortglömd, snarare tycker jag att den har vuxit och utvecklats ganska stadigt genom åren. Inför intervjun till den här artikeln i UNT besökte jag stadsbiblioteket för att rekognosera lite, och där hade hästböckerna en egen sektion med hela fyra hyllmeter hästböcker, huvudsakligen av svenska författare. Då var småbarnsböckerna inte medräknade. Det har varit en god tillväxt av författare när de tjejer som vuxit upp med Piglet, Annika och Britta nu själva börjat skriva.

Runt nyår visar folk sin sanna natur

2016-01-01 00.44.02

För många av oss djurägare handlar nyårsnatten om helt andra saker än att klä upp sig i snygga kläder, fixa lite gott käk och lägga bubbelvinet på kylning. För många av oss handlar mycket av dagarna före, under och efter nyår om att försöka säkerställa att våra fyrbenta familjemedlemmar är säkra och trygga. Nyår är en reell fara för djuren – varje nyår skadas, dör och försvinner en stor mängd husdjur på grund av fyrverkerier.

Jag har svårt att tro att någon vuxen människa kan ha missat att fyrverkerier skrämmer och plågar såväl många djur som många människor. Ändå avfyras enorma mängder fyrverkerier. Det är obehagligt att se hur många människor som är ovilliga att göra en så liten uppoffring, att inte kunna tänka sig att avstå från fyrverkerier trots att man vet att det är djurplågeri och trots att smällandet river upp sår hos krigstraumatiserade människor.

Papperslyktor skrämmer inte djuren, men kan skada och döda ändå.  Rislyktan på bilden landade i vår hästhage. En häst (eller något av de andra djuren som passerar hagen, t ex rådjur och rävar) hade lätt kunnat fastna med ett ben i stålwiren och skurit av en sena, i värsta fall med avlivning som påföljd. Hade den hamnat 100 meter åt sidan så hade den kunnat hamna i grannbondens ensilage nästa år. Kor sväljer hela tuggor, vilket gör att ståltråd, bitar av ölburkar och liknande lätt hamnar i magen. Många kor har dött en plågsam död på det viset. Brandrisken är också påtaglig. Jag vet en kvinna som precis lyckades stoppa en rislykta från att segla in på höloftet. Om det hade tagit eld där hade många djur dött…

Jag fattar att det är kul att spränga saker, jag har dragit ett par rätt stora trotylladdningar i mina dagar. Men det var under ordnade former på ett skjutfält, långt från stan. Hur man med berått mod kan hålla på och smälla trots att man vet att djur och människor lider övergår dock mitt förstånd. Hur svårt kan det vara att gräva fram lite empati på nyårsafton?

 

1700-talets hästvardag

I onsdags var jag på Workshopen för Humanistisk-Samhällsvetenskaplig hästforskning på Södertörns högskola. Tyvärr hann jag inte vara med på hela workshopen, men hann bland annat höra Susanna Hedenborg belysa 1950-talets olympiska dressyr med Lis Hartel som prisma och Kicki Näslunds föreläsning om sadelns historia. Själv presenterade jag ett working paper om vardagen i akademistallet i Uppsala under det långa 1700-talet.  Klicka på länken för att läsa texten!

Backman_workshop_korrad